Aspergerbloggen

Det är fortfarande fredagen den 31 juli 2009. En stund före 14.30 fick jag oväntat besök. Det var KÅT och det var efter en stund även CB. Jag tycker inte om deras besök, men jag accepterar att de kommer. De har all rätt att göra det och de ska göra det. Men jag måste ha rätt att inte tycka om det och det är inget personligt. CB har helt fel approach till allting här i livet. Precis allt. Allt, allt, allt! Helt, helt fel! Men så är det och om 40 år kommer jag också att ha det. Jag tänker extremt mycket på hur andra människor uppfattar vad jag säger. Jag tror att hon aldrig ägnar det en enda tanke. Jag är säker på att min blogg kommer att bli avslöjad en dag. Den kommer att bli det. Själv har jag avslöjat många bloggar. Om jag inte hade haft bloggen hade jag aldrig kunnat ringa nu, efter ett sådant här besök. De är så jobbiga och de tar enorm energi. Men nu har jag bloggen och då orkar jag att mobilisera ny energi och då orkar jag att ringa. Jag hatar dessa samtal och jag hatar det rasistiska företag som jag ringer till nu. Jag hatar det. Om jag hade haft ett icke-svenskt namn skulle de aldrig ge mig en lägenhet. Nu har jag ett svenskt namn och dessutom kontakter och då är det mindre problem. Jag har sett det på TV så kom inte och säg att jag ljuger. Nu ska jag ringa igen. Belöningen är att jag får skriva här hur det gick. Man kan aldrig vara säker på vad som händer. Det kan komma ett oväntat besök helt plötsligt och då måste man kanske brutalt stänga dörren rakt i ansiktet och mitt i meningen på någon idiot. Men så måste det bli och man måste kunna ringa någon gång, trots att man alltid måste vara beredd på jobbiga besök.