Om G och annat
Sedan hösten 2007, då jag fick min diagnos, har jag lärt mig mycket om vad jag är dålig på. Jag har verkligen tänkt till. Jag är dålig på att gå på restaurang. I sorlet kan jag inte höra vad folk säger och därför hör jag inte och fattar därför inget. Jag är dålig på att umgås med folk i grupp.
G, de där orden du sände mig är bland de finaste jag någonsin har fått. Jag tycker verkligen om dig och jag vet att det är ömsesidigt. Men jag vill inte förstöra ditt liv så jag får se hur jag gör. Jag vill att du ska veta att jag verkligen uppskattar det du och din mor gör för mig. Jag mår verkligen bra, men samtidigt plågar det mig att det inte kan sluta väl. Det kan nämligen inte sluta väl. Vi kan väl vara vänner, eller hur? Jag är inte kapabel att ha ett förhållande. En kort tid skulle det fungera, men inte mer än så. Jag ska förklara varför. G, du vet att jag aldrig har varit oärlig mot dig. Jag har aldrig ljugit för dig heller och det vill jag aldrig göra och det kommer jag aldrig att göra, det vet du, visst? Nu är det dock sent och jag måste sova. Jag kommer att somna med dig i mina tankar, det vet du. Jag hoppas att du tänker på mig. Imorgon blir det en lång dag. Som sagt, nu ska jag sova. Mer än så kan jag inte säga, men du vet vad jag menar.
