Ja, jag lider och det suger att lida
Jag har fått min diagnos som vuxen och jag har fått den genom ett landsting i Sverige. De flesta i Sverige som har fått diagnosen har fått den genom ett landsting. För att få bli utredd var jag tvungen att kämpa. Utredningar kostar nämligen mycket pengar och av den varan har landstingen endast lite. Man kan utgå ifrån att en person som har fått diagnosen som vuxen och genom ett landsting även lider, har haft problem och har problem. Det är inte precis så att landstingen ringer runt till folk och frågar om de vill genomgå en utredning. Nej, det är alltså helt omvänt, man måste kämpa för det. Det finns ingen anledning att göra en utredning om en människas liv fungerar väl, även om de är ärkeaspies.
Vissa av de saker jag lider av står det nästan inget om i den litteratur som finns på området. Jag har i alla fall inte sett det. Vissa skriver lite om det på ett mycket allmänt och övergripande sätt. När jag pratar med läkare och andra som är kunniga på området så säger de dock genast att dessa problem är relaterade till min Asperger-diagnos. Jag kommer här inte att gå in på vad det är för typ av problem. Jag har träffat många med Aspergers syndrom och aldrig har någon verkat ha dessa problem. Ingen har sett ut att ha de problemen och ingen har talat om dem. Anledningen till att jag har träffat många är att jag är medlem i en förening för oss. Dessa problem hindrar mig från att kunna ha ett normalt liv. En gång frågade en genomkorkad aspie mig förvånat "va, arbetar inte du?" Hur kunde den personen bli överraskad? Varför har jag ens en diagnos? Han kände inte mig och trodde att man kan se på människor om de har arbete eller inte. Genomdumt! Till och med många utan övriga problem än arbetslöshet arbetar inte. Det borde den där killen ha vetat. Vem vet, han kanske aldrig öppnar en tidning eller ser på nyheterna. Mina största problem syns inte på mig. Jag ser folk i ögonen och jag har inte tics. Ingen märker något på mig förrän de känner mig lite. Vissa som känner mig väl vet inte ens att jag har en diagnos. Så kan det vara, tänk på det!
En del säger att de är glada att de har diagnosen Aspergers syndrom. Det är bara rätt på ett enda sätt och det är att det är väldigt bra att ha en diagnos om man ska ha den. Att säga att man är glad att man är en aspie är annars bara rena dumheterna. Om man säger så betyder det bara att man inte har några problem och att man därför inte heller behöver någon diagnos. Det är rent skitsnack att säga att man är glad att vara en aspie. De flesta män som jag känner är glada att de är män och skulle inte kunna tänka sig att vara kvinnor och de flesta kvinnor som jag känner är glada att de är kvinnor och skulle inte kunna tänka sig att vara män. Vilken tur att nästan alla blev rätt sorts person då. Samma sak med skottar och engelsmän. De vill oftast vara det som de blev. Det är väldigt vilken tur folk har. Det är naturligtvis dumheter. Man kan ju inte förstå hur det är att vara det man inte är. Hur många cancersjuka som har varit det sedan de var så små att de inte minns något annat säger att de är glada att de har cancer? Nej, just det, ingen. De som gjorde det skulle bli idiotförklarade. Samma sak med Asperger. Behöver man diagnosen så beror det på att man har problem och ingen ska komma och försöka få mig att tro att de frivilligt skulle välja att ha problem. Om man hade fått välja då man föddes om man vill ha Asperger eller inte, då skulle få välja Asperger och dessa få är idioter. Asperger utan problem, ja det är bra, men vad ska man då ha en diagnos till?
Diagnosen är inte en accessoar, som Paris Hiltons hund. Det är inte inne eller ute att ha Asperger, jo det är förresten alltid ute. Det är på riktigt och på allvar och i många fall betyder det dålig ekonomi livet igenom och en massa andra problem. Alla som aldrig har haft riktigt dålig ekonomi ber jag nu vara tysta så att de slipper göra bort sig, de vet nämligen inte hur det är. Många har inte något arbete. Många har få eller till och med inga vänner. Många känner sig mycket ensamma och blir trakasserade. Vem väljer dessa saker? Ingen gör det, det vet både du och jag. Så sluta nu upp med glorifierandet av att ha Asperger. Det leder bara till problem att ha Asperger. Gör det inte det så behöver man inte diagnosen och behöver man inte den så ska man inte komma och snacka en massa om hur kul det är att ha Asperger.
Vissa av de saker jag lider av står det nästan inget om i den litteratur som finns på området. Jag har i alla fall inte sett det. Vissa skriver lite om det på ett mycket allmänt och övergripande sätt. När jag pratar med läkare och andra som är kunniga på området så säger de dock genast att dessa problem är relaterade till min Asperger-diagnos. Jag kommer här inte att gå in på vad det är för typ av problem. Jag har träffat många med Aspergers syndrom och aldrig har någon verkat ha dessa problem. Ingen har sett ut att ha de problemen och ingen har talat om dem. Anledningen till att jag har träffat många är att jag är medlem i en förening för oss. Dessa problem hindrar mig från att kunna ha ett normalt liv. En gång frågade en genomkorkad aspie mig förvånat "va, arbetar inte du?" Hur kunde den personen bli överraskad? Varför har jag ens en diagnos? Han kände inte mig och trodde att man kan se på människor om de har arbete eller inte. Genomdumt! Till och med många utan övriga problem än arbetslöshet arbetar inte. Det borde den där killen ha vetat. Vem vet, han kanske aldrig öppnar en tidning eller ser på nyheterna. Mina största problem syns inte på mig. Jag ser folk i ögonen och jag har inte tics. Ingen märker något på mig förrän de känner mig lite. Vissa som känner mig väl vet inte ens att jag har en diagnos. Så kan det vara, tänk på det!
En del säger att de är glada att de har diagnosen Aspergers syndrom. Det är bara rätt på ett enda sätt och det är att det är väldigt bra att ha en diagnos om man ska ha den. Att säga att man är glad att man är en aspie är annars bara rena dumheterna. Om man säger så betyder det bara att man inte har några problem och att man därför inte heller behöver någon diagnos. Det är rent skitsnack att säga att man är glad att vara en aspie. De flesta män som jag känner är glada att de är män och skulle inte kunna tänka sig att vara kvinnor och de flesta kvinnor som jag känner är glada att de är kvinnor och skulle inte kunna tänka sig att vara män. Vilken tur att nästan alla blev rätt sorts person då. Samma sak med skottar och engelsmän. De vill oftast vara det som de blev. Det är väldigt vilken tur folk har. Det är naturligtvis dumheter. Man kan ju inte förstå hur det är att vara det man inte är. Hur många cancersjuka som har varit det sedan de var så små att de inte minns något annat säger att de är glada att de har cancer? Nej, just det, ingen. De som gjorde det skulle bli idiotförklarade. Samma sak med Asperger. Behöver man diagnosen så beror det på att man har problem och ingen ska komma och försöka få mig att tro att de frivilligt skulle välja att ha problem. Om man hade fått välja då man föddes om man vill ha Asperger eller inte, då skulle få välja Asperger och dessa få är idioter. Asperger utan problem, ja det är bra, men vad ska man då ha en diagnos till?
Diagnosen är inte en accessoar, som Paris Hiltons hund. Det är inte inne eller ute att ha Asperger, jo det är förresten alltid ute. Det är på riktigt och på allvar och i många fall betyder det dålig ekonomi livet igenom och en massa andra problem. Alla som aldrig har haft riktigt dålig ekonomi ber jag nu vara tysta så att de slipper göra bort sig, de vet nämligen inte hur det är. Många har inte något arbete. Många har få eller till och med inga vänner. Många känner sig mycket ensamma och blir trakasserade. Vem väljer dessa saker? Ingen gör det, det vet både du och jag. Så sluta nu upp med glorifierandet av att ha Asperger. Det leder bara till problem att ha Asperger. Gör det inte det så behöver man inte diagnosen och behöver man inte den så ska man inte komma och snacka en massa om hur kul det är att ha Asperger.
